Fritidsföreningens historia

Det här är en översiktlig berättelse om hur Tärby fritidsförening bildades, vad man gjort och hur vår fina hembygdsgård byggdes. Den är skriven av Per Flensburg med hjälp av personer som varit med från början.

Introduktion

Tärby fritidsförening bildades 1971. Initiativtagare var polisen Lars Rapp, som blev ordförande några år i början. Han efterträddes av Hanseman Ståhl, som svingade klubban i många år. Syftet var att ge traktens ungdomar något att syssla med på fritiden. I samband med att militären skulle flytta från Fristad hed skulle man göra sig av med ett antal baracker. Lars fick reda på detta och lyckades förhandla sig till två baracker för fritidsföreningens räkning. De kostade ingenting, men fritidsföreningen måste själv montera ner och frakta bort dem. Detta var fullt möjligt eftersom barackerna var byggda för att vara demonterbara. 

Projektet ledde till en stor uppslutning av hela Tärby. Alla hjälptes åt att montera ner barackerna och frakta dem till en tomt, som ställts till förfogande av Granlund, ägare till Södra Larsagården. Där fanns tidigare en ladugård, men denna revs i slutet av 50-talet och barackerna uppfördes på den platsen. Bönderna skänkte stockar till grunden och hela bygden hjälptes åt att montera upp huset. Man ställde upp med traktorer, släp och till och med en lastbil! Tomten disponerades först till en kostnad av noll kronor, men så småningom friköpets den för ca 2 500 kr från Larsagården.

Huset, som allmänt kallades ”Baracken” invigdes valborgsmässoafton 1972 i närvaro av 124 st gäster! Från början fanns inget vatten och behov fick skötas på ett utedass. Så småningom drogs en vattenledning från församlings-hemmet till lokalen, så då slapp man brygga kaffet hemma i förväg. Det var stor aktivitet i fritidsföreningen, nästan varje dag fanns det någon verksamhet i baracken. Vi Unga hade mycket verksamhet där och det blev ett utmärkt sätt att umgås för både unga, lite mindre unga och rentav medelålders ibland. Lekträffar hölls varje onsdag förmiddag, då mammor och barn träffades och umgicks. På vintern hände det att man spolade en skridskobana på ängen. På den tiden var alla tillsammans och man umgicks mycket mer än idag. Speciellt uppskattade och välbesökta var danserna som anordnades alltsomoftast. Folk kom långväga ifrån och till sist räckte inte baracken till utan man fick flytta till både Rångedala och Gingri. Danserna var också en stor inkomstkälla för föreningen, huvuddelen av inkomsterna kom därifrån. Med ett hundratal besökare på varje dans, så blev det en hel del pengar.

Den 13 september 2003 hade man en fest i baracken. Man hade grillat utomhus, på dansbanan som fanns i anslutning till huset. Men tydligen hade man inte släckt ordentligt, för vid fem-tiden på morgonen den 14 september (samma dag då vi röstade om anslutning till Euron) började baracken brinna och snart var den bara en rykande askhög.

Efter detta dråpslag verkade luften alldeles gå ur den annars så livaktiga föreningen. Det var mycket diskussion om man skulle bygga upp den igen eller inte. Bland annat var det ingen som kunde ta på sig ansvaret att vara byggledare. Men så träffade Majken Thore Larsson och han beklagade sig också över att man inte hade någon byggherre. Då högg Majken som en kobra: ”Kanske du kan påta dig det?”, frågade hon. Jodå, Thore påtog sig det. När detta var klart och Thore som en handlingens man fått uppdraget hände sakerna snabbt. Den 22 juni 2004 togs beslutet om att bygga upp lokalen igen. Bygglov beviljades snabbt; Thore blev kvalitetsansvarig och den 3 juli började man bygga.

Nu var sammanhållningen igång igen. Folket ställde mangrannt upp, men det utkristalliserades en kärntrupp, bestående av Thore Larsson, hans bror Börje Larsson, Rolf Carlsson och Gösta Johansson. Detta var de fyras gäng som höll ut ända till slutet. 7 juli började man göra formen till bottenplattan och gjutningen var klar den 16 juli. Så måste betongen härda men den 28 augusti började man resa stommen. Sedan gick det snabbt. Redan den 4 september var takstolen rest.

Man höll på att bygga på kvällar och på helger och efterhand så troppade folk av eller kom mera sällan. Dock höll de fyras gäng igång hela vintern och gjorde inredningen klar. En särskild eloge ska dock ges till Thore, som lade ner ett otroligt arbete med att både köpa in allt material och leda bygget. Under hösten gjorde man färdigt utsidan och blev klar, sånär som sidorna på verandan, innan snön kom.

Hela bygget gjordes på ideell bas. Den ende som fick betalt var elektrikern och han tog en extra låg timpeng. Rolf Carlsson hade kontakter på en fabrik i Fristad och fick hela septiktanken till inköpspris. Hela köksinredningen tiggde man ihop. Man fick ett antal plaststolar från Almåsskolan. Men de behövde renoveras. Så Siw och Majken köpte tyg och sedan hjälptes många åt att klä om stolarna.

Så till sist, 16 september 2005, två år efter branden invigdes den nya lokalen. Man hade en tackfest med ca 50 deltagare för alla som hade bidragit till hembygdsgårdens uppförande.Man hade fått 250 000 kr av försäkrings-bolaget. Thores slutnota var på 240 000 kr, men sedan tillkom inventarier, som köptes av Siw och Majken.

Bilder från bygget i dess olika faser kan man se här och bilder från invigningsfesten kan man se här.

I takt med att barnen blev äldre och flyttade hemifrån och de som varit engagerade från början blev äldre så avtog verksamheten. När jag flyttade hit var det en aktivitet ungefär en gång per månad och det handlade om torpinventering, gulaschsoppa, loppmarknad, bildvisning, släktforskning osv. På försommaren 2012 togs den nyborrade brunnen i bruk, under sommaren installerade man en snabb industridiskmaskin och 2014 fick vi fiber med snabb internetförbindelse. I januari 2015 ansökte vi om medel hos kommunen för att installera solpaneler på taket. Vi fick medel och i mitten av juni var anläggningen igång.

Det har hela tiden varit ett samarbete mellan kyrka och fritidsförening. Vid behov får kyrkan använda, inte baracken, utan hembygdsgården, som den numera heter. Man betalar en viss avgift för detta. Dessutom har kyrkan betalt anläggning av en stor parkeringsplats och en fin skylt som visar vägen.

Åke Jansson upptäckte i oktober 2015 att hembygdsgården på den officiella Boråskartan fortfarande hette ”Baracken”. Han mejlade Borås stad och den 10 november var namnbytet till ”Hembygdsgård” gjort! Då var det sista spåret av baracken bortsopat och ersatt av detta fina hus.

Till sist vill jag framföra ett tack till Majken, Gunn, Thore och Rolf som berättat om hur det var och till alla som tagit korten.

Per Flensburg